-

Ja Bettan alltså. Jag vet inte vad Gud tänkte när han skapade denna häst. Hon är tamefan den svåraste häst jag någonsin suttit på. Inte för att hon är dum på något sätt, hon är världens snällaste och tryggaste i alla lägen, hon dummar sig aldrig så att man åker av eller är för känslig eller okänslig.
Men hon är svår, hon är stum, stark, pigg, slö och allt man kan tänka sig på samma gång. Man måste göra allt precis rätt för att man ska få ut något av ridningen, och hur jävla lätt är det egentligen!?

Idag hade hon ju dessutom vilat typ två veckor och det gjorde uppenbarligen inte saken bättre. Och jag vet ju att hon kan vara fin, men man får ju typ aldrig den där känslan som man får på de allra flesta andra hästar jag suttit på.

Så till en början sprang hon mest runt som en jäkla giraff och sprang fort utan att ta med sig bakbenen, jag försökte rida, men blev bara frustrerad och arg. Det kom några tårar och samtalet till Timo för att be honom komma upp och rida var inte långt ifrån. Men jag tog en paus, andades och torkade bort dom dumma tårarna och började om från början. Tänkte vad jag skulle ha sagt ifall jag stod på marken och någon annan red.
Jag försökte ha ett stöd i handen, men hon fick springa med huvudet där hon ville och började se till att hon tänkte framåt direkt när jag bad henne, så trav-skritt-trav runt hela ranchen några varv tills hon hittade framåtbjudningen och sen helt plötsligt av någon konstig anledning (hahahaha!) så släppte hon tillslut i handen. Inte världsklass direkt, men det blev bättre. Gjorde sen samma sak men trav-galopp och då blev det ju helt plötsligt assvårt igen, men jag lyckades slappna av och inte bara rida med händerna utan faktiskt sitta still med dom. Så även det blev bättre!

Så nu kommer fokus ligga på att jag sitter still med handen, men har ett stöd och såklart ibland lossar henne lite med små snabba rörelser för att sedan direkt bli still igen. Så vi får verkligen se hur det blir med tävlingen nästa helg. Jag tänker inte ta med Bettan ifall inte detta sitter innan, så kanske att Milano får åka istället.

Men jag får ändå tänka att varje gång det blir svårt och kaos så måste jag se det som nya erfarenheter och att jag lär mig någonting på det. För ingen lär sig något på lätta saker och hade det inte varit för att Bettan hade varit så svår hade Milano aldrig blivit så bra som han är, för Bettan har lärt mig så otroligt mycket. Och jag vet att när jag rider Bettan så kanske det ser ut som att jag inte kan rida, men då skulle jag vilja att som som tycker det hoppar upp på henne och känner efter. För när till och med Hubbe säger att hon är svår så är det tamefan inte lätt.

Nej, nu har jag fått ut mina känslor och imorgon tar vi nya tag. Med en lugn hand och fokus på att hon är framme för skänkeln innan jag gör någonting annat, punkt.

Tack och godnatt!