-

 

Jag saknar min ponnytid med Mersan. Ofta tänker jag på hur det skulle vara om jag red som jag gör idag när jag var 15. Sen kommer jag ju på att Mersan är en del av varför jag rider som jag gör idag. Hon har lärt mig så otroligt mycket, både inom ridningen och om mig själv. Hon har helt klart gjort mig till en bättre människa. Men i de bästa av världar önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, behålla min kunskap och få bevisa vad Mersan faktiskt kan. Jag saknar att vara iväg med min bästa vän. Hon som blev så nervös när man började knoppa, hon som alltid blev ledsen när jag inte var med henne, hon som alltid taggade till när man gick in på tävlingsbanan. Jag saknar det som vi byggde upp tillsammans. Även om vi inte nådde toppen, så vann vi så sjukt mycket på vägen. Jag vann Mersans hjärta och hon vann mitt. Hon litade på mig 100% och jag litade på henne. Vi var som helan och halvan. Vi kunde vara seriösa dressyrryttare och vi kunde busa i skogen med tussen och vi hade alltid roligt tillsammans. Jag lärde Mersan allt jag kunde och hon lärde mig ännu mer. Vi är bästa vänner och vi har gått igenom så himla mycket tillsammans. Hon har lärt mig att alltid se bortom de dåliga. Strunta i kassa resultat, tänka positivt, tävla mot mig själv. Hon har lärt mig att det viktigaste är inte att vinna en tävling. Det är att ha roligt på vägen, att vinna mot sig själv, att lära sig nya saker och att på vägen bli bättre och bättre.

 

Världens bästa ponny. Utan tvekan. Och även om jag alltid kommer ha henne kvar, hon kommer att få lära mina framtida barn att rida, hon kommer att förbli min. Föralltid. Men jag saknar tiden när det bara var vi. När jag la ner all min tid på henne och vi var ett riktigt team. Jag önskar att vi hade haft mer tid än vad vi hade. Samtidigt som jag är så oerhört tacksam över alla minuter vi haft tillsammans. Ingen känner Mersan som jag. Och det är jag stolt över. Vi är oslagbara och jag avgudar denna ponny, hon är den bästa jag vet!