-

Sen såg jag en bild på mig själv, då insåg jag att precis som alla barn har jag också varit en liten hästtjej med förhoppningar, stora gummi ridstövlar, små händer som håller i tyglarna och ben som knappt når nedanför kåporna. Och egentligen så är jag ju samma tjej nu, men med helt andra förhoppningar vaje gång jag rider. Lyckan i mina ögon när jag ser Don Milano varje dag finns där, även om det ibland är genom ganska trötta ögon. Med den lilla lilla hästtjejen växte upp, intresset stannade kvar och ridningen utvecklades och nu har jag helt plötsligt blivit en stor hästtjej istället. 

Det känns oerhört fint att få möjlighet att hjälpa så många underbara barn på deras resa. Hjälpa dom att hålla kvar gnistan och intresset för att lära känna hästar och sig själv. Hjälpa dom att nå sina mål, sina drömmar. Det gör det faktiskt värt att kliva upp varje morgon, för att få se två små ögon fulla med lycka titta upp under en ruffsig lugg under hjälmen är den bästa lönen man kan få!