Ett mörkt svart hål.
Blod, svett & tårar. För en vecka sedan svävade jag på rosa moln, nu är det mest svett & tårar. Blodet känns nära. Ibland är det tufft att rida. Framförallt är det jäkligt tufft att rida på en häst som bara är arg. Vad jag än gör blir han arg, vi tar oss igenom det, svävar på rosa moln i ca 5 steg och sen trillar vi ner på jorden rakt ner i det svarta hålet igen.
Det är frustrerande. Det är svårt och jag vet inte hur jag ska lösa situationen. När Hubbe står på marken känner jag att jag vet precis vad jag ska göra. Han säger inte så mycket, men han ger mig självförtroende. När jag är själv känns det som att jag bara gör fel. Desto mer frustrerad jag blir desto mer fel gör jag.
Jag vet ju att jag egentligen kan, jag vet att jag inte är dålig på att rida. Jag är inte grym, men jag är inte heller dålig. Men just nu känner jag mig helt jävla urusel rent utsagt. Jävligt tråkigt och oinspirerande. Men så är livet ibland. Hoppas att vi kommer ur detta starkare än någonsin.
Och ja, Heléne kommer på fredag och ska kolla om han sitter fast någon stans, men jag vet ju att det är såhär. Det har varit såhär sen han var fyra år. Han är jävligt fin när han är fin och så inihelvete dålig när han är dålig. Och just nu är vi bara jävligt dåliga. Men får för mig att man måste vara dålig för att bli bättre. Eller visst är det så!? Känner mig lite osäker, men jag hoppas att jag har rätt!
Kommentarer
Trackback
