-

Varför i hela friden ska detta hända? Jag orkar verkligen inte mer, det är verkligen så. Jag känner mig så oerhört ledsen att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är orättvist.

 

2008 hade Bettan en fraktur i tanden näst längst in i munnen på vänster sida. Det slutade med bihålsinflammation och ett antal resor till Söderköping. Men efter några behandlingar svarade hon riktigt bra och sen var det inget mer med det. Inget som helst konstigt med frakturer i hästars tänder, så länge det bara är en.

 

Augusti 2013, alltså fem år senare upptäcker vi att det rinner i näsan igen. Bettan är i övrigt helt opåverkad, precis som förra gången, dock rinner det ifrån andra sidan. Upptäcker att det är fler tänder som är skadade och en tand som är misstänksam. Fixar den men Bettan blir inte bättre. Åker ner igen och fixar nästa tand, fortfarande ingen förbättring trots antibiotika och andra mediciner. Bara att köra en vända till, upptäcker ytterligare frakturer och fixar till det som behövs. Blir fortfarande inte så mycket bättre och en ny kur med antibiotika sätts in.

Snoret slutar forsa och lukten försvinner mer och mer.

 

Idag var det ett kontrollbesök. Det visar sig att en del av en av de lagade tänderna trillar ut. Såg inte svinkul ut måste jag erkänna. Annars såg det väll ganska fint ut. Men sex frakturer på tänderna där bak. Alltså en fjärdedel av de tänderna som finns är skadade. Kul.

Dessutom har hon lyckats skada sin tunga rejält. Som tur är inte av bettet, då det sitter på ett annat ställe och även på undersidan, men det var svullet och äckligt och nu vet jag inte om jag kan ha bett i munnen. Känner mig så sjukt jävla dålig som har ridit trots detta. Varför har jag inte tittat på tungan!? Och varför har inte Bettan protesterat för fem öre. Hon gapar snällt när jag tränsar, har ett fint stöd i handen, skummar som sjutton i munnen (helt kritvitt lödder!!) och hon har varit finare än någonsin att rida den senaste tiden. Jag känner mig värdelös. Jag försöker intala mig själv att det inte är mitt fel. Men självklart är det mitt ansvar. Jag borde ha upptäckt det. Det enda som känns lite skönt är att hon superlätt får skav i mungiporna och dom ser jättefina ut, vilket innebär att det inte borde vara jag som suttit och dragit henne i munnen. Men ändå bajs.

 

Det allra värsta är att hela tiden dras mellan hopp och förtvivlan. Att inte veta hur framtiden kommer att vara. Visst, det kan man aldrig veta. Men att fem frakturer har uppstått på mindre än ett år känns inte som en jättebra framtid. Men det kan lika gärna sluta där. Det är så himla värdelöst att inte veta om det kommer att poppa upp någonting nytt inom en snar framtid eller om det kommer att hålla sig fint i flera år. Det känns så tråkigt att lägga ner all min tid och ork för att satsa på något som inte känns helt självklart och som kan försvinna på en sekund.

 

Så nu blir det mycket att fundera på. Hur ska man lägga upp framtiden!? Har en miljard tankar i huvudet och jag hoppas in i det sista att det inte behöver gå mer åt helvete än vad det redan gjort. Vad är det för liv för Bettan!? Att hela tiden behöva behandlas, få antibiotika och ha ont. Nu har hon ju inte visat ett enda täcken på att hon mår dåligt, vilket såklart är skönt, men hon är nog lite som mig. Hon biter ihop och kämpar, för min skull. Stackars Bettan, jag önskar att man visste vad allt detta berodde på och att det aldrig hade hänt. Annars hade hon nog kommit betydligt mycket längre på sin resa.

 

Nu får vi helt enkelt se vad framtiden säger för oss. För tillfället vill jag bara gråta. Jag orkar inte.

Tack och hej!