-

För ett par veckor sedan var vår fysioterapeut Helen ute och kollade igenom hästarna. Jag hade en plan på att hon skulle få kolla igenom Bettan men eftersom att hon har vilat från och till sen i augusti så har det inte riktigt känts värt det.

Då jag fick oerhört fina ord om hur Milano utvecklas från gång till gång och bygger bra muskler så var jag bara tvungen att berätta om Bettan, som oavsett hur mycket jag kämpar inte bygger upp sin rygg och alltid är spänd. Helen blev lite intresserad och ville bara känna igenom henne och se om vi kunde hitta en anledning till detta. 

Och det gjorde vi. Antagligen är det någonting i eller runt strålbenet som gör att hon hela tiden har ont i sina framhovar. Bettan har väldigt raka ben och antagligen är det därför, och det skulle innebära att hon haft ont hela sitt liv. Det är därför hon inte vill slappna av, sänka sig i formen och inte har den bästa framåtbjudningen. Hon vill inte lägga vikt på frambenen. 

Nu låter bettans liv jäkligt hårt. Men hon har haft ett bra liv. Hon har varit lycklig och fått så mycket kärlek som någon kan få. Om hon har haft kroniskt ont sen hon föddes så är det dessutom "normalt" för henne. Hon har ju ingen aning om hur det ska kännas. Hon har inte lidit hela sitt liv, då hade hon inte varit en så glad häst som hon faktiskt är. 

Men med ens när jag fick höra dethär så bestämde jag mig. Jag gav upp. För Bettans skull. Jag vill inte att hon genomgår fler behandlingar utan resultat och nu har vi både tänder och hovar. Det går inte, det är inte rättvist för Bettan. 

Men även om det är rätt beslut och det på sätt och vis är "skönt" att få en anledning till varför det aldrig känns riktigt bra att rida (det hade ju inte spelat någon roll vem som satt på, för Bettan är det omöjligt att komma till rätt arbete) så är det jäkligt tufft. Såklart, det hade varit konstigt annars! 

Jag är också arg, arg på alla människor jag har tagit ut för att kolla bettans kropp. Som alla bara konstaterar att hon är spänd i ryggen. Ingen tänkte vidare. Ingen frågade sig varför, utan bara konstaterade faktum. Faktum som jag redan visste. 

Snart sju år tillsammans. Sju år av lycka, frustration, kämpande, tårar och glädje. Sju år som har gett mig så mycket. Mer än någon annan häst skulle kunnat ge mig. Jag jag funnit min bästa vän. Jag har gett Bettan allt jag kan och jag ångrar ingenting. Livet är bra orättvist, vi skulle ju aldrig förlora. 

Det finns inte så mycket att säga. Det är svårt. Min bästa vän ska dö. Hon ska försvinna ur mitt liv. Det är mitt beslut, men det är bara för hennes skull. Jag har nog aldrig varit såhär ledsen i hela mitt liv faktiskt. Varje kväll rinner tårarna. Det kommer bli tomt. Jag kommer att sakna henne varje dag. Min allra bästa vän, som har format mig till den jag är. Jag kommer aldrig att glömma min prinsessa, hon betyder allt för mig!