Jag kan sakna ihjäl mig!
Vissa kvällar fastnar jag framför bilden på Bettan i hallen. Nu kan jag titta på henne när som helst när jag sitter i soffan. Min älskade underbara häst. Jag saknar dig så det gör ont!
Föralltid&förevigt!
Nu börjar jag nog förstå att du är borta på riktigt, att jag aldrig mer kommer att få se dig. Aldrig mer känna den där lilla microsekunden av lycka när det kändes bra att rida. Aldrig mer pussa din oerhört mysiga mule. Du är det absolut finaste jag haft.
Du fattas mig.
Kommentarer
Trackback
