Ett mörkt svart hål.
Blod, svett & tårar. För en vecka sedan svävade jag på rosa moln, nu är det mest svett & tårar. Blodet känns nära. Ibland är det tufft att rida. Framförallt är det jäkligt tufft att rida på en häst som bara är arg. Vad jag än gör blir han arg, vi tar oss igenom det, svävar på rosa moln i ca 5 steg och sen trillar vi ner på jorden rakt ner i det svarta hålet igen.
Det är frustrerande. Det är svårt och jag vet inte hur jag ska lösa situationen. När Hubbe står på marken känner jag att jag vet precis vad jag ska göra. Han säger inte så mycket, men han ger mig självförtroende. När jag är själv känns det som att jag bara gör fel. Desto mer frustrerad jag blir desto mer fel gör jag.
Jag vet ju att jag egentligen kan, jag vet att jag inte är dålig på att rida. Jag är inte grym, men jag är inte heller dålig. Men just nu känner jag mig helt jävla urusel rent utsagt. Jävligt tråkigt och oinspirerande. Men så är livet ibland. Hoppas att vi kommer ur detta starkare än någonsin.
Och ja, Heléne kommer på fredag och ska kolla om han sitter fast någon stans, men jag vet ju att det är såhär. Det har varit såhär sen han var fyra år. Han är jävligt fin när han är fin och så inihelvete dålig när han är dålig. Och just nu är vi bara jävligt dåliga. Men får för mig att man måste vara dålig för att bli bättre. Eller visst är det så!? Känner mig lite osäker, men jag hoppas att jag har rätt!
En liten hästtjej
Jag blir nästan lite avundsjuk när jag träffar alla våra barn som kommer och rider. Så söta med sina små ridbyxor nerstoppade i sina stora stövlar och med den där förhoppningen och stoltheten i ögonen.
Sen såg jag en bild på mig själv, då insåg jag att precis som alla barn har jag också varit en liten hästtjej med förhoppningar, stora gummi ridstövlar, små händer som håller i tyglarna och ben som knappt når nedanför kåporna. Och egentligen så är jag ju samma tjej nu, men med helt andra förhoppningar vaje gång jag rider. Lyckan i mina ögon när jag ser Don Milano varje dag finns där, även om det ibland är genom ganska trötta ögon. Med den lilla lilla hästtjejen växte upp, intresset stannade kvar och ridningen utvecklades och nu har jag helt plötsligt blivit en stor hästtjej istället.
Det känns oerhört fint att få möjlighet att hjälpa så många underbara barn på deras resa. Hjälpa dom att hålla kvar gnistan och intresset för att lära känna hästar och sig själv. Hjälpa dom att nå sina mål, sina drömmar. Det gör det faktiskt värt att kliva upp varje morgon, för att få se två små ögon fulla med lycka titta upp under en ruffsig lugg under hjälmen är den bästa lönen man kan få!
Det går inte alltid som man hoppats.
Har varit på gripen och tävlat hela helgen. Milano har skött sig grymt bra och han verkar inte tycka att det är så jobbigt att vara borta, skönt!
Första dagen red vi en msv c:1. Han kändes faktist kalasfin och jag hade inga stora missar, kunde självklart varit bättre, men det kändes bra. Fick 68% och hamnade på en femte plats, dock hade alla fyra innan mig bara tre poäng bättre.. Så det får man vara jättenöjd med!
Andra dagen var det först msv c:2. Milano var så sjukt jäkla fin, kom in på banan och bara tände till. Jag åkte då runt på känslan och slarvade i rörelserna istället. Mindre bra. Fick 65% och hamnade typ precis utanför placering. Kan nog tycka att domaren var lite snål, men jag kan ändå förstå.
Sen var det en msv B:4. Jag spände bågen ännu mer och han var så sjukt fin. Dock orkade Milano inte hålla ihop hela programmet, vilket resulterade i en del katastrofmissar! Så med fyra stycken treor i programmet kan man inte räkna med så höga procent. Men jag känner mig nöjd med känslan och att han faktiskt tog mina tillrättavisningar inne på banan. Så jäkla häftig känsla de stunderna han var fin!
Sista dagen började vi med msv B:4. Fick lite hjälp av Timpa på framridningen och Milano kändes bra. Fin framåtbjudning och det blev ett jämt program. Lite rak i skolorna och sämst byten, men annars prydligt och med flyt. Fick fina ord från domaren och ett par 8or i protokollet, men också en del 4or. Så slutade på 60% och kände mig supernöjd!
Avslutade med msv c:2 och Milano kändes lite loj. Han trampade på bra och det kändes ändå ganska jämt, men inget kändes superbra heller. Fick fjuttiga 63% och hamnade i mitten någonstans. Jättetråkigt såklart, men så är livet ibland.
Jag känner mig lite ledsen och besviken såklart, inte över Milano utan över min egen ridning. Men vi är just nu i en utvecklingsfas där Milano har höjt upp sig en nivå, men kroppen orkar inte riktigt hålla i det och jag har inte riktigt lärt mig rida på det. Så jag får känna mig nöjd med känslan och försöka stärka honom nu, för när han orkar gå som både han och jag vill så kommer det att bli grymt. Synd bara att detta ska ske precis vid tävling, men förhoppningsvis är ju inte dethär den största tävlingen jag kommer att göra!
